subversiv

Det var så vackert väder häromdagen att jag hade tänkt sy dit knapparna i min billiga Mao-jacka från Ellos, men nu är det kallt och dimma så jag väntar lite till, sveper in mig i min Sjeburasjka-jacka i stället.

Dagens insikt: Den enda subversiva kraften i mitt liv är jag själv.

Förresten så är jag trött på allt tjat om karriärer och om hur hemskt det skulle vara om man inte lyckades bli en sådan där fantastisk människa som förändrar världen (måste man bli statsvetare för att kunna göra det?!) eller forskar eller vad det nu kan vara. Det är ju jättebra om folk vill forska fram en massa bra grejer, men vanliga människor med vanliga jobb är minst lika viktiga, och framför allt, minst lika lyckliga som doktorander med stressmagar och panikångest.

Nu har jag bestämt mig för att söka till lärarprogrammet och jag tänker stå fast vid det oavsett vad folk tycker att det har för status. Jag märker hur vissa blir oroliga när jag säger det, kan det verkligen vara skoj, men jag är som en gås, låter det rinna av mig för nu har jag bestämt mig. Jag är trött på att vela och inte kunna bestämma mig! Jag tycker inte man ska tycka synd om andra för att de "antagligen har ett understimulerande jobb". Man kan aldrig veta vad andra tycker om sina liv om de inte säger det själva.

Så, följ din dröm, oavsett om du vill bli sjuksköterska, skådespelare eller läkare. Jag trodde att man skulle komma bort från det här efter högstadiet någon gång, att vuxenlivet skulle vara mer tillåtande, men jag hävdar att det är fel, att rädslan för att misslyckas eller inte "bli något" är stor, större, störst, iallafall inom universitetsvärlden. Det finns de som inte verkar bry sig, men jag vill inte vara sådan heller, jag lever ändå på lånde pengar och en vacker dag är det dags att betala tillbaka.